(O)MOTIVATION

När pannbenet strejkar

Veckan som gått går inte till historien som någon ”Top-10 bästa i mitt liv” direkt. Efter 5 veckors haltande kom slutligen domen. Foten har två frakturer, en massiv blödning och ett trasigt ledband. Foten som jag är beroende av i vardagen är nu inplastad i ett blått gips och belagd med utegångsförbud i 6 veckor. Eller åtminstone känns det så. 6 veckor gips och ett förtäckt hot om att inte få belasta den ytterligare 6 veckor efteråt. Tror ni jag hoppade högt av lycka över beskedet?!

Helt plötsligt är det som energin och drivkraften försvann. Pannbenet som gjort att jag under de 5 veckor då jag var lyckligt ovetandes skött gården som vanligt. Fodrat, hanterat hästar, gått promenader – ja till och med ridit ett antal gånger. Då fanns inga frakturer, det gjorde bara lite ont. Nu är det som pannbenet krupit långt in i sitt bo och som ett litet barn skriker ”JAG VILL INTE!”

Facebook påminner mig snällt om att mina följare inte hört något från mig på länge. Se där ja, förmågan att skriva inlägg har ju inte direkt försämrats, ändå lyser de med sin frånvaro.

Hur kommer det sig att pannbenet kopplat till smärta fungerar alldeles utmärkt. Med gips på är pannbenet som bortblåst och kvar finns bara självömkan. Dumma gips som gör så att jag inte kan rida, promenera eller bära min kaffekopp till bordet. Dumma den! Tjuriga barnet gör sig återigen påmind….

Som ryttare tror jag mig inte vara ensam om detta fenomen, eller är jag helt ute och cyklar? Ryttare är sjukt bra duktiga på att hantera smärta och det krävs en hel del innan vi söker hjälp, men sen då?

I veckan när jag och mitt gips satt framför TV:n och såg programmet ”Vinnarskallar”, slogs jag av ett riktigt dåligt samvete. Sittandes i soffan med min självömkan, medan många av profilerna i programmet lever ett liv i rullstol. Ett liv med funktionshinder som aldrig kommer försvinna och livsöden som berörde på djupet av mitt hjärta. Ingen tjurig unge där inte.

Där och då fick jag nog. Det är faktiskt inte synd om mig, inte ett dugg. Jag har förmånen att varje dag få arbeta med det som betyder mest för mig – hästar. Att arbeta med djur är inte helt riskfritt oavsett de alla säkerhetsåtgärder vi vidtar. Hästar är djur och vi kan aldrig till 100% förutse vad som kan hända. Men ärligt talat – vem är inte beredd att ta den risken?

Med lite eftertänksamhet har jag så smått ändrat mina tankebanor från negativa till positiva. Jag har också aktivt börja söka efter information för att arbeta med positiva tankar.

Idag skapade jag en moodboard eller stämningsplank som det översätts till svenska. Min moodboard är fylld med bilder från allt i livet som får just mig att le och känna kärlek. Den är full av minnen som ger energi till att fortsätta fokusera på resan framåt med Of East. Min moodboard finns nu som bakgrund på mobilen och ska ramas in på väggen i kontoret så jag ständigt har den nära som en påminnelse.

Är du sugen på att göra en egen moodboard? Jag kan tipsa om programmet Adobe Spark, det är supersmidigt att arbeta med. Du laddar upp dina bilder och sedan skapar programmet moodboarden åt dig. Det går ändra bakgrundsfärger, lägga till text etc. för att den ska kännas personlig.

Jag kommer återkomma i bloggen till hur jag fortsätter arbeta med positiva tankebanor.

Nästa inlägg kommer handla om föl och fölningstider. Första fölet är beräknat redan om tre veckor, startskottet för den nervösa vakningstiden har nyss gått….

Stay tuned!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *